McCain försvinner i Obamas slutspurt

På det lokala bagelcafét visar CNN:s ett direktsänt tal av Mc Cain. På bilarna längs med Fifth Aveune syns dekaler med Obama-Biden. I tidningsbutiken dignar hyllorna av politiska magasin vars framsidor pryds av Obama eller McCain. Det är svårt att missa att det är valtider i USA.

Men det är en av de båda kandidaterna som syns väsentligt mer den här veckan. Barack Obama. Demokraternas kandidat har redan spenderat mer än 600 miljoner dollar på sin kampanj. Det är nästan lika mycket som George Bush och John Kerry spenderade tillsammans för fyra år sedan. För pengarna köper Obama rejält med arenautrymme. Få amerikaner har missat hans egenhändigt producerade tv-inslag som kablades ut över landet på onsdagskvällen.
-Det är en ungefär som dokumentär. Men ändå inte, säger Whitney Hansen som sitter framför tv:n i sin lägenhet på Manhattan i New York.

De första bilderna visar böljande havrefält och vajande amerikanska flaggor. Obama lutar sig tryggt mot ett mastodont skrivbord och talar rakt in i kameran. Tittarna slussas snabbt vidare till ett par som har problem med sin sjukvårdsförsäkring. Obama som lyssnar. Vi ser Obama som leende slår sig ner kring middagsbordet med familjen. Som håller tal. Som spelar kort med familjen. Som håller tal. Som pratar rakt in i kameran. Och så där rullar det på.

Detta är en film om Obama. Av Obama.

Klockan åtta en onsdagskväll visas vanligtvis en baseballmatch eller en såpopera. Inte ett trettio minuter långt reklaminslag för en presidentkandidat. Och eftersom den skickligt producerade filmen spatserar riktigt fint mellan dokumentärgenren och nyhetskänslan är det lätt att glömma bort vad det egentligen är vi tittar på.

Obamas film är producerad av en av USA:s rikaste reklamgrupper. Obamas egen stab. Då känns det heller inte så konstigt att en av Googles nyckelpersoner plötsligt dyker upp i rutan. Internetstrategen Eric Schmidt som både arbetar med Obamas kampanj samt sitter i Googles styrelse passar på att lägga ett gott ord för sin arbetsgivare.

Motattacken mot demokraternas tv-inslag låter inte dröja. Samma tid som Obama sänder tv-reklamen sprider McCains stab nyheten att det finns en hemmagjord video där Obama syns äta middag hos en Israelkritisk advokat och numera professor vid Columbia University. Videon är fem år gammal och har getts tidningen The Los Angeles Times som vägrar visar den med hänvisning till medlarskyddet. Ett beslut som stöter på skarp kritik.

- It must be nice for a candidate to have major news organisations looking out for their best interest like that, säger Sarah Palin till tidningen.

Obama köper tv-tid

Obamas annonsbudget får sig en rejäl knäck den här veckan. Tre miljoner dollar får han punga ut för det trettio minuter långa tv-inslag som has kampanjstab specialproducerat för att sända i de största amerikanska tv-kanalerna. Inslaget visas när det knappt är en vecka kvar till valdagen på absolut bästa sändningstid.

Det är första gången på sexton år som en presidentkandidat har köpt egen tv-tid för att sända ett tal. Obama kan räkna med höga tittarsiffror. När presidentkandidaten Henry Ross Perrot gjorde liknande på 90-talet inslag bänkade sig miljontals tittare framför tv:n.

Och Obamas annonsstrateg Jim Margolis är nöjd. Han säger till tidningen New York Times att programmet kommer att gå till historien. Eller, program och program. Det rör sig snarare om en halvtimmes långt reklaminslag menar parkarbetaren William Guerra som bor i New York.
-Jag är inte kritisk till att Obama väljer att sända sitt program. Det som gör mig arg är att lagen tillåter honom göra det, säger han och tillägger argt att presidentkampanjer alltmer påminner om ett annonskrig.
- Både McCain och Obama tar till vilka knep som helt. Den kandidat med mest pengar vinner. Inte den med bäst politik, säger William Guerra.

McCains annonskassa är liten i jämförelse med hans motståndares. Obama har spenderat drygt 21 miljoner dollar på annonsering bara den senaste veckan. Det är en nästan dubbelt så hög summa som McCain lagt på tv-reklam, internetannonsering och reklam i tv-spel under motsvarande tid.

Inslaget sänds blandannat på tv-kanalerna NBC, CBS, MSNBC, Fox, och Univision. CNN säger däremot blankt nej.
-We were approached by the Obama campaign and declined their request. We did not want to pre-empt our programming lineup with a 30-minute spot. We rather use our air to continue to cover the campaign, candidates and issues like we always do from all points of view with the best political team on television, säger CNN:s talesman till The Huffington Post.

Två anhållna efter planerad Obamaattack

Två unga män sitter anhålla misstänkta för att ha planerat att mörda demokraternas vicepresidentkandidat Barack Obama. Männen är 18 och 20 år gamla och misstänkts även för att ha planerat att skjuta 88 andra svarta amerikaner. Ytterligare 14 skulle sedan halshuggas.

Siffran 88 står för HH eftersom bokstaven är den åttonde i alfabetet. Heil Hitler. Siffran 14 är antalet ord i nazistledaren David Lane fras ” We must secure the existence of our people and a future for white children”.

Att Obama haft en hotbild mot sig har tidigare varit känt. Obama fick livvaktsskydd tidigare än någon annan kandidat under primärvalskampanjen.

-Obama är svart. Han kommer bli den mest utsatta presidenten någonsin om han blir vald, säger Timonthy Andrew som själv tänker rösta på Obama.

Secret Service bistår nu Obama med skyddsvakter dygnet runt och en massiv säkerhetstrupp. Om Obama väljs till president blir han den första svarta amerikanska presidenten någonsin.

Fotnot:
År 1963 mördades den dåvarande presidenten John F Kennedy. Frihetskämpen Martin Luther King sköts ihjäl fem år senare, 1968. Samma år mördades även demokraten Robert F Kennedy som kandiderade för att bli president.

Nyhetsankare kallar Obama marxist

Marxist är ett värdeladdat ord i USA. Demokraternas kritiker har använt ordet flitigt för att beskriva Obamas politik. För många republikaner är ordet ett skällsord fyllt med ickeamerikanska värderingar.

Den 25 oktober intervjuar nyhetsankare Barbara West Obamas vicepresident Biden. Intervjun sänds på tv-kanalen WFTV. Reportern är stressad och pressad av en nyhetschef som vill att hon går hårt åt Biden. Att få en intervju med någon av presidentkandidaterna eller vicepresidenterna är svårt.

Samtalet flyter på bra. Men ett par minuter in intervjun anklagar reportern Obama för att vara marxist. Biden frågar först om hon skämtar.

-Is that a real question, frågar han.

West nickar. Hon menar att Obamas vilja att sprida väldfärd gör honom till marxist. Biden skrattar. Intervjun från WFTV har både kallats oprofessionell och dum i den amerikanska bloggsfären. Tv-kanalens nyhetschef Bob Jordan säger att han ville se reportern ställa tuffa frågor för att få ut det mesta av intervjun.

-Biden tyckte inte om frågorna. Vi valde att inte ställa några ”softballfrågor", säger Jordan.

Få ägare - färre perspektiv

Få ägare. Få kanaler för nyheter. Och därmed färre perspektiv. Så summerar delar av Kanadas mediearbetare landets nyhetskultur.

För åttonde året samlas nyfikna nyhetskonsumenter, tekniska innovatörer, journalister och andra mediearbetare på det återkommande forumet Media Democracy Day. Dagen anordnas av frivilliga organisationer i Toronto, Vancouver och Montreal. Syftet är att diskutera landets medielandskap. I år är temat medieföretagens ägarkoncentration.

En av lördagens panelmedlemmar, frilansjournalisten Deborah Campbell, arbetar för både amerikansk och kanadensisk press. Hon menar att medieföretagens vinstkrav är påverkar vilka nyheter du ser på kvällen eller läser på morgonen i tidningen. Och detta fenomen har naturligtvis eskalerat på grund av den pågående finanskrisen.

- Det är kärva tider överallt. Inte bara för mäklare och banker. Medieföretagen behöver också spara.
Enligt Deborah Campbell har majoriteten av de nyheter konsumenten läser eller ser sitt ursprung i pressreleasers och presskonferenser.
- Budskapet på en presskonferens är enkelt att förstå, det går fort att skriva, och nyheten blir därmed billig för företaget. Man vill inte betala för historier som tar tre månader att ta fram. Det är ett problem. Verkligheten är ofta komplicerad och kan inte alltid skrivas samman på de en till två dagar som arbetsgivarna numera är villiga att betala för, säger Deborah Campbell.

Hennes inlägg får medhåll av Linda Solomon, välkänd journalist i Kanadensiska mediekretsar för att ha startat uppstickartidningen Vancouver Observer. Även hon var orolig för hur ägarkoncentrationen påverkar hur en nyhet berättas.
-Det finns ingen ände av antalet perspektiv på en historia, men medierna regleras av några få ägare och därför av några få perspektiv, säger Linda Solomon.

Webben möjliggör mediepluralism. Att förmedla nyheter på nätet är både ett billigt och snabbt sätt att konkurrera med dagstidningsjättarna.. Det menar David Beers, ansvarig för den nätbaserade tidningen TheTyee.
-Alla ni som är här inne kan vara publicister eller opinionsbildare i dag säger Beers till publiken och menar att webben gör det möjligt för alla att göra sin röst hörd. Detta oavsett om man är knuten till en redaktion eller inte.

Någon som redan tagit fasta på webben som ett oreglerat nyhetsforum är Mike Tippet från NowPublic. Sidan bygger på att vem som helst kan rapportera om vad som helst. Tippet beskriver sajten som ett stort pussel där besökaren själv kan hitta alla olika bitar till en och samma historia. Därmed kan besökaren enligt honom få en mer heltäckande bild av nyheten än den ensidiga rapportering som utmärker traditionella medier.

Som ett nyheternas Youtube. Tippet avfärdar kritik om att det rör sig om medborgarjournalistik, alltså att ickejournalister skriver på traditionell nyhetsplats.
-Idén bygger inte på ”citizen journalism”. Våra rapportörer är inte journalister. De är helt enkelt personer som befinner sig på rätt ställe vid rätt tillfälle och vill delge andra händelsen.

Ingen representant från de större Kanadensiska medieföretagen deltog vid Media Democracy Day. Det framgick inte om de hade blivit inbjudna.

Ingen plats för platsjournalister

I Sveriges Radios magasin Medierna från den 11 oktober talar den amerikanska bloggaren och journalistikprofessorn Jeff Jarvis om den journalistiska objektivitetens död. Han syftar på den åsiktsblanka nyhetsförmedlingen som Jarvis menar är trist och något annat än det folk vill ha. Vad amerikaner däremot längtar efter är nyhetsankare med personlighet och åsikter. Inte några objektiva plastfigurer utan engagerade människor av kött och blod, menar han.

Jarvis uttalande strider mot svensk pressetik. Enligt PON:s etiska regler för press, TV och radio ska en journalist sakligt förmedla nyheter utan att blanda in egna åsikter. I USA har man haft en liknande policy.”The Fairness Doctrine” var beteckningen på de regler som skulle se till att tv och tidningar förmedlade balanserade nyheter. Den doktrinen är numera avskaffad.

Jarvis påstående har stött på patrull. I programmet Medierna hörs Steve Randal från FAIR som vill bort från den ensidiga rapporteringen och tillbaka till rättvisedoktrinens etik. Men Jarvis positiva syn på personlig journalistik har även hyllats av liberala opinionsbildare som är kritiska till att staten reglerar vad som sägs på tv.

I slutet av september i år händer något som ger vatten på Jeff Jarvis kvarn. På bästa sändningstid aklagar CNN:s nyhetsuppläsare Campell Brown presidentkandidaten John McCain för att vara en sexistisk chauvinist.

Som svensk nyhetskonsument är det svårt att se SVT:s eller TV4:s nyhetsankare öppet kritisera Sahlin eller hylla Reinfeldt. Det går inte ihop med den sakliga, balanserade och neutrala nyhetsförmedling vi förväntar oss av nyhetsredaktionerna inför ett riksdagsval.

Man brukar säga att det som sker i USA också förr eller senare också ske i Sverige. Och svenska politiker har en hel del att lära från det amerikanska valet såsom kampanjarbetet på digitala plattformar, i sociala medier och genom nya mediekanaler.

Däremot hoppas jag att mediesfären i Sverige håller sig långt borta från Jarvis blogginlägg. Mycket gott kommer från USA, men dit hör inte tyckande journalister.

Valet går via webben

Fler unga amerikaner förväntas rösta i presidentvalet i jämförelse med tidigare år. Och de flesta av dem förväntas lägga sin röst på Obama. Det visar en opinionsmätning från USA Today och Gallup som publicerades i början av oktober.

Bakom ungdomars stigande stöd för Obama finns en armé av demokratiernas valarbetare som knackat dörr, ringt, och spridit presidentkandidatens namn. Enligt SVT:s Bo Inge Andersson hade Obama 300 heltidsanställda valarbetare i juli i år plus ett tusental frivilliga till skillnad från McCain, vars kampanjarbete låg steget efter räknat i antal engagerade valarbetet.

Men det är någonting annat som gör att antalet unga i högre utsträckning vill se Obama som landets kommande president. Det räcker att kasta ett öga på presidenternas sidor på Facebook eller att på Youtube för att förstå.

Joakim Jardenberg på svenska medieutvecklingsbolaget Mindpark sätter fingret på Obamas taktik. Jardenberg sammanfattar en framgångsrik medietaktik under rubriken ”Fem saker som alla mediehus bör göra NU” med uppmaningen att inte vänta på publiken utan att i stället gå dit publiken är.

Precis så har Obama jobbat.

To give is to recieve. Att ge är att få. McCains stab har fått kritik för att bedriva en tekniskt sett torftig kampanj. Obamas folk har däremot uppmärksammats just för sin förmåga att hitta de rätta kanalerna för att nå en ung publik. Bland annat har man engagerat Facebooks grundare Chris Hughes till kampanjledningen.

Var tredje amerikansk medborgare är under trettio år och vana vid sociala medier, webb och digitala nyhetsarenor. Att Obama lyckas nå dem är en egentligen en mindre prestation. Att McCain misslyckas är däremot anmärkningsvärt.

Palin är Powells problem

Sarah Palin är problemet. Igen. Den här gången agerade hon slagpåse vid den före detta utrikesministern Colin Powells kovändning i helgen då han klippte vänskapsbandet till Mc Cain för att lägga sin röst på Obama och därmed överge sitt parti.

Palin är problemet, menar Powell. Hon är inkompetent.

Republikanernas vicepresident har fått tåla en hel del stryk och personliga påhopp i amerikanska medier sedan det stod klart att hon blev John Mc Cains val. Hon är hockeymamma. Hon pratar konstigt. Hon är bonnig. Hon har fula kläder. Hon är inkompetent.

Att Colin Powell själv är kompetent råder det ingen tvekan om. Den snart 70-årige numera pensionerade fyrstjärige generalen kan se tillbaka på en tung och maktstark karriär kantad med en rad fina utmärkelser. Powell har studerat geologi vid City College of New York och samtidigt utbildat sig till officer för att tjänstgöra vid armen i Korea och i Vietnam. Han har jobbat som militär rådgivare åt en rad politiska tunga poster och utsågs till George W Bushs utrikesminister år 2001.

Powell har kunskap. Powell har power.

Men Powell har problem med Palin vilket också är den orsak han grundar sitt beslut att byta parti på, uppger Powell i det välrenommerade debatt-och nyhetsprogrammet
Meet the press på söndagen.

Palin har visserligen inte ägnat sitt 44-åriga liv åt amerikansk utrikespolitik. Hon har inte heller hunnit med att arbeta som USA:s högsta militära befälhavare, leda arméer i Korea eller sitta med vid Mc Cains middagsbord i 25 år. Hon har dessutom bara varit utomlands en gång. Men att därför kalla Palin för inkompetent är ett hyfsat dåligt påläst påstående.

Sarah Palin är född cirka 30 år senare än Powell men hennes CV är välfyllt. Hon har studerat journalistik vid University of Idaho och har en fil kand i ämnet. Palin har valts om till sin post som borgmästare i den visserligen lilla staden Wasilla. Hon är också den yngsta guvernören någonsin i Alaska och dessutom den första kvinnan på samma post. Utöver det är hon den första republikanska kvinnliga kandiaten till vicepresidenposten. Någonsin.

Att utrikespolitisk erfarenhet värderas högt är naturligt för ett land med ett så starkt världsinflytande som USA. Samma sak gäller den ekonomiska kunskapen i en pågående finanskris. Ingetdera är Palins paradgrenar vilket Powell också riktigt påstår.

Men att Powell inte vågar ge sin gamla vän Mc Cains politik ett rejält kok stryk och därför ger sig på hans vicepresidentkandidat talar kanske mer om hans syn på damer än hans känsla för smart politik. Eller så är det helt enkelt så att USA är ett land vars medborgare behöver pensionsmogna presidenter med deciennielång erfarenhet av utrikespolitik. Då dröjer det innan vi ser en kvinnlig president. Om ens en presidentkandidat.

Fotnot:
Colin Powell var George W Bushs högra hand innan han byttes ut mot Condoleezza Rice den 26 januari 2005.

Tuff ton

Det var med nedslående opinionssiffror i ryggen som John Mc Cain klev upp på scenen klockan 0300 svensk tid för att göra den tredje och sista presidentkandidatdebatten.

Enligt en undersökning som publicerades i New York Times tidigare på dagen skulle 39 procent av amerikanska väljare ge Mc Cain sin röst medan Obama kunde räkna med stöd från 53 procent. Mc Cain fick samma dystra besked från tv-kanalen CNN som också de publicerat en undersökning som visar ett sviktande stöd.

Kanske var det dagens dystra siffror som manade John Mc Cain att tuffa till tonen, höja sin röst och försöka överrösta demokraternas supporterkörer som stadigt spridit sig runt om i landet. Det var med en ny skarp ton och ett rappt tempo som republikanernas presidentkandidat tog sig an den tv-sända duellen.

Barack Obamas stillsamma säkerhet i rutan visade inga tecken på att ruckas under onsdagen. Obama slog sig självsäkert ner i den mjuka fåtöljen på det halvcirkelformade podiet och tog sig an de flesta frågor på samma vis som vid tidigare debatter, med lugn och ro. I centrum för Obamas resonemang stod också landets kärva ekonomi och behovet av att lösa den kvickt.

Pengar och jobb var också ämnen som stod högt på dagordningen men som stundvis fick vika undan för frågor om kvinnans rätt till abort, om hälsa samt för "Joe the plumber", en 34-årig kille från Ohio som tidigare figurerat i presidentkandidatsdebatternas skattediskussioner.

Trots Mc Cains snabba tunga och tuffa ton krävs det nu ett ännu högre tempo utanför debattarenan om han vill hålla jämna steg med Obama vars lugna men långa steg redan gett honom ett rejält försprång.

Debatten på Youtube

Det vita huset

Bostaden är stor. Residenden är vacker. Och det är första gången en svart president har möjlighet att flytta in. Det vita huset i Washington D.C har en synnerligen ljus historia. Eller mörk om man så vill.

I SVT:s inslag i Aktuellt den 13 oktober tar reportageteamet Rolf Linde och Lars Moberg upp problematiken king en envis rasism som vägrar släppa greppet om en handfull amerikanska väljare. Smygrasismen i Ohio anses vara ett av de största hoten mot Obama och att demokraternas Clintonväljare utan tvekan gå över till Obama är inte en självklarhet, menar intervjupersonerna.

För fyra år sedan, i valet 2004 mellan Bush/Kerry röstade 64 procent av den röstberättigade befolkningen vilket är ungefär 122 miljoner amerikaner. De flesta av dem är vita.

Att hudfärg kan sätta käppar i hjulet är en komplicerad sanning. Ett motsatt påstående är att den stora andelen svarta amerikaner skulle kunna ge Obama en klockren seger. Om de bara röstade.

Nio av tio svarta röstar på Obama, enligt en vallokalsundersökning som den amerikanskägda tv-kanalen CNN nyss gjort i delstaten Pennsylvania. Men undersökningen gäller medborgare som redan bestämt sig för att rösta och som traskat i väg för registrering i vallokalen.
Siffran säger ingenting om den svarta befolkning som aldrig besökt en vallokal eller om de 600 000 svarta Floridainvånare som enligt den amerikanska tidningen Star Tribues nätupplaga registrerat sig men sedan aldrig röstar.

Det vita huset har 132 rum och 28 brasor och kaminer. Vem som kommer mysa med sin familj framför brasan avgörs om knappt tre veckor. Klart är attObama ligger redan en bit före i presidentloppet. Han skulle legat ännu längre fram om landets tidigare vita regeringschefer arbetat för att få fler svarta till vallokalerna.

Vita Husets hemsida

Fotnot:
-I USA måste du registrera dig i förväg för att få rösta.
-Du får inte hem något röstkort utan måste anmäla dig senast någon månad i förväg. Annars får du inte rösta.

Den sista duellen

Samtidigt som Sahlin mötte Reinfeldt i den svenska debattrinken i K-G Bergströms program på SVT på tisdagskvällen rustade sig de amerikanska presidentkandidaterna för den kanske viktigaste striden, nämligen den sista av tre debatter innan valet den 4 november.

Finanskrisens konsekvenser stod i centrum i form av varsel på den svenska arenan och sannolikt är att arbetsmarknaden blir en het potatis även under matchen McCain v/s Obama det dryga dygnet senare.

Trots att börserna världen över (med undantag från den isländska) gjort sina första glädjeskutt på länge är det svårt att tro att ekonomin inte hamnar i skottgluggen när kandidaterna lägger ut sina starkaste ess för att ro den amerikanska båten i land.

Klockan 0300 torsdagen den 15 oktober svensk tid drar duellen i gång och visas på SVT24.

Se Sahlin/Reinfeldt hos K-G Berström

Hur klär sig Sarah Palin?

Den amerikanska vicepresidentens textilier får Sveriges Radio att ägna en förmiddag åt att diskutera mrs Palins klädstil. Men bakom frågan "Hur klär sig Sarah Palin?" ligger mer än ett nyfiket intresse för hur vicepresidentens garderob ser ut.
Under förevändningen att mode tagit ett kliv in på den politiska arenan med hjälp av den kvinnliga politikern väljer Sveriges Radio att ta sig an ämnet.

Palin är femme. Palin är kvinna. Och på samma sätt som flickor lärt sig att klä av och på klippdockor som barn är chansen att dissekera en kvinnlig politiker ett tillfälle som inte går en fullvuxen journalist förbi. I studion finns p3 Populärs Hanna Fahl som tillsammans med modespecialisten Agnes Braunerhielm ska se till att Palins kläder faller till golvet.

När programinslaget presenterades under Morgonpasset fick den manliga sidekicken bannor när han lät sexigt "Grr..." sippra ut truten när Sarah Palin kom på tal. Att utbryta ett sexuellt djurläte var inte förenligt med Sveriges Radios inställning till den republikanska politikern, att två kvinnor däremot ska värdera hennes utseende får illgrönt ljus denna onsdagförmiddag.

Den manlige kostymen. Slipsen. Kennedys finfrilla, Sahlins kajal eller McCains countrykepsar. Modet har alltid funnits i den politiska sfären.

Men att använda klippdockstaktiken kan knappast ses som någonting annat än att klä av Sarah Palin sin politiska kompetens och i stället göra henne till en Gucciduktig modeflicka vars klädval
är mer intressant än hennes påverkan som opinionsbildande vicepresident.

Lyssna på programmet

J.O.B.S

TOLEDO
När Obama i sitt tal den 13 oktober 2008 retoriskt räknar upp de fyra bokstäverna i ordet ”jobs” råder det ingen tvekan om vilket recept han förespråkar för att råda mot på den febriga arbetslöshetssmitta som drabbat landet och som gett många en svettig och sömnlös höst.

-There's one word on everyone's mind, and it's spelled J-O-B-S, klargör Omaba i ett sensomrigt Toledo, Ohio där 3000 åskådare samlats.

För särskilt enkelt att sova är det inte efter den amerikanska börsens djupdyk och finanisella kris. I ett land med en stigande arbetslöshet hoppas Obama kunna ge bot och lindring genom att ge företag som skapar jobb en skatterabatt på ett par tusen dollar för varje ny kollega.

Han hoppas även på botgöring genom att ge amerikaner möjlighet att plocka ut pengar från sitt annars bundna pensionskonto för att på så vis ge en extra skjuts upp ur en ekonomisk avgrund.

Receptets slutnota beräknas hamna på cirka 60 miljarder dollar, motsvarande 420 miljarder svenska kronor.

Se Obamas Toledostal på Youtube
Läs Obamas Toledotal
Läs vad lokala medier skiver på Toledoblade.com